Så här på kvällskvisten börjar jag alltid gå tillbaka till gamla minnen, minnen från sommaren, från förra sommaren och åren innan det. 

Tiden går så otroligt fort att man knappt hinner känna något. Veckor går som om det vore en dag och jag börjar nästan få lite ångest av att tiden går så fort. Det är ett år sedan jag var nervös av skolan på grund av att allt var så nytt, om ett år är det snart slut. 

Jag tänker på hur mycket jag har hunnit med under några få år men också hur mycket jag inte har hunnit med. Jag har varit kär men ändå fått mitt hjärta krossat flera gånger. Hur ska man våga ge hjärtat till någon annan igen? Hur ska man släppa taget om den som redan har hjärtat? 

Om tiden bara kunde stanna upp och inte gå så fort, så man verkligen hinner med att njuta, att leva.

Jag längtar till framtiden, det gör jag verkligen men inte när det går så här fort! Tur att jag har långt kvar innan vuxenlivet kommer och jag måste göra livsändrande beslut. 

Jag fyller arton snart och det känns helt sjukt, så mycket man har längtat till den dagen. Så mycket man har hunnit med sedan man föddes. Seriöst, jag har levt i 17 år och 8 månader. GALET. Kommer ju inte ens ihåg allt jag har gjort allt jag har upplevt. 

Men för att gå tillbaka till det här med kärleken. Allt kommer tillbaka. Känslor kan svalla upp igen och ibland saknar jag verkligen Dig. Jag saknar att kunna skriva "hej hur mår du?" Jag saknar den där känslan av att vara kär. På riktigt. Inte bara sådär "hemligt förälskad".. Så mycket påminner om dig, varenda film, varenda låt till och med vädret påminner om dig. Påminnner om hur det var, påminner om vad vi gjorde och vad vi sa. Det som gör mig mest ledsen är att vi inte kommer kunna vara så som vi var. Aldrig någonsin kommer det bli som förut. 

Förlåt för mitt röriga inlägg och konstiga inlägg men ibland måste man skriva av sig. Godnatt